jonnaholmström

Var ett tag sen jag senast skrev och inder den tiden har en stor sten lossnat från mitt hjärta.
Var och hälsade på A i onsdags. Grät i stort sett hela vägen i bilen. När vi var framme hos mig så fick jag en stor klump i magen och ville bara spy.
Jag var så nervös inför att träffa henne då jag ju inte visste i vilket skick hon var. Jag och Moa gick iallafall över dit ganska direkt. Kom in genom dörren, gick upp för trappen och hon kom och mötte oss. Då brast det för mig.. Trots att jag var typ 3 meter ifrån henne så sträckte jag bara ut armarna mot henne och gick och kramade om henne, hårt. Jag ville inte släppa. Det kändes så konstigt, så laddat på något sätt. Massa olika känslor som bara blandades ihop till en enda röra. Jag tänkte tillbaka på då vi var små och lekte runt som barnen i Bullerbyn, öppna dörrar hos våra familjer, turades om att äta middag hos varandra och tälta ute på våra gårdar. Plötsligt känns det så länge sen.

Så mycket smärta man har upplevt sedan dess. Framförallt A. Hon har alltid varit en glad människa som alltid bjuder på sig själv och bara kör, är den hon är. Jag önskar så innerligt att hon slapp genomgå detta helvette. Hatar att sådant händer, framförallt att det händer ens nära och kära. Hatar att bara kunna stå på sidan och inte kunna göra något bättre, få saker ogjorda. Hon har förlorat sin livs kärlek, och det vet alla som någonsin sett dom tillsammans. Det var så jävla ment to be att det fanns ingen annan som dom två.

Vi stod och kramades och grät ett tag och sen släppte jag så Moa också fick krama om henne.
Efter kram och flännkalaset så gick vi ner och satte oss i köket. Hon berättade lite om det som hänt och efter ett tag kunde vi faktiskt prata i princip som vanligt, om vanliga saker istället för död och enlände.
Det kändes så otroligt skönt när vi fått träffa henne och se att hon faktiskt kan stå på egna ben, att hon är starkare än vad jag skulle ha varit. Jag tror det är därför jag mått så dåligt över detta, för att jag vet hur svag jag skulle vara. Jag tror jag skulle bli en grönsak som bara skulle ligga i sängen och titta upp i taket.

Man lär sig att uppskatta det man har då såna här saker händer. Att man inte kan ta livet som en självklarhet.

Så till alla mina nära och kära. Jag älskar er så mycket och är så glad över att ni finns, oavsett om ni har en liten eller stor del av mitt så kommer jag alltid bry mig om er. När du en gång fått mig att tycka om dig så kommer jag göra det tills den dagen jag dör.

I'd walk a thousand miles for you. :)